Måste nog säga att känslan man hade när ja vaknade idag, den har inte ja kännt  dom senaste 6 månaderna. Härligt på ett sätt å tråkigt på ett .Jag vill eller snarare ja ska. Det var kännslan. Alltså börjar min vilja komma tillbaka. Då kommer ju nästa grej, ORKEN finns fortfarande inte, alltså är det ganska frustrerende iallafall. Många vill men få orka. Dålig kombination. Men men är man en gång född envis så får man försöka komma dit igen. Det kommer nog inte att gå fort men nuförtiden får man inte ha bråttom. Eller får, man kan inte. Man får, å ja är faktiskt ,glad för det lilla. Kan tänka att det är svårt för många att förstå men ja vet 1 som förstår om den personen läser detta. Det finns massor ja skulle kunna skriva om men då styr ju orken, det får bli mer en annan dag.En sak till bara, ja bara måste. Tycker att  det var bra att dom hittade på ett "eget" namn till lilla sessan men ja kommer för alltid att tänka på en chipspåse när ja hör hennes namn.

Gokväll!

Skulle mest kolla om det var lika besvärligt att komma in igen , det var ganska omständigt att få till den här bloggen från början. Orkar inte orda så hemskt mycket, får väl prova en förmidda istället.

Gokväll!

Skulle mest kolla om det var lika besvärligt att komma in igen , det var ganska omständigt att få till den här bloggen från början. Orkar inte orda så hemskt mycket, får väl prova en förmidda istället.

Hejsan.

Nu kom en ny felstavare. Vet inte riktigt hur man ska börja.

Börjar med min resa med ms, det är ju ändå det jag behöver skriva av mig på.

Det började " med facit i handen" sent på 80 talet. Pirr i vänster hand,konstigt med ögonen å en fruktansvärd grej i nacken, tack  o lov inte allt på samma gång.

Sen försvann symtomerna å jag tänkte inte så mycket mer på det.  Sen kom -96 och med det ett skov, höger arm och ben fick ett eget liv, hade styrkan kvar men inte koordinationen " svårt ord". Gick hemma med mia grabbar som inte var mer än 1 ½ å 3½ år. Dom märkte ju tack o lov inte av det så mycket då. Det är en idag värsta biten, dom å min sjukdom. Jag vet att jag inte kan göra något åt min sjukdom, men se hur illa man gör dom genom denna djävulska sjukdom, det är hemskt. Dom upplevde redan för snart 4 år sen det värst som man som tonåring kan råka ut för. Alla hjärtans dag  idag,jippie. Jag kan inte ens tänka på min sjukdom kontra grabbarna utan att tårarna rinner. Gråta är bara bra säger dom flesta, men när man har gjort det i ca: 4 månader och man inte känner nån lättnad ,då kvittar det. Nu blir det rökpaus, hej på en stund. Hej Igen nu tog jag en fimp, Men hallå Du ska väl inte röka, tycker säkert nån, ja vet att det inte främjar hälsan men det skiter jag i nu. Nog om cig, åter till ämnet. Mitt skov -96 klingade av och man blev nästan helt återställd, man blir inte det till 100% men ca: 95. sen var det frid å fröjd tills mars 2011. Då fick jag ett skov som inte tänker ge med sig, har vari halt sjukskrive sen mars, snart ett år alltså. Min läkare talade om för mig i sommras" visste inte jag" att ju längre man har ms desto sämre är sannolikheten att det repar sig mycket sämre. Det kan jag idag hålla med om, med resultatet som är, man har 0 ork, är lika illa närsom på dagen, utan min starka vilja skulle jag bara sitta eller ligga på soffan. Nuförtiden är jag den som "här hemma" nyttjar datorn mest. Är nuförtiden mitt sk liv. Nu slutar jag för denna gång, finns många känslor kvar att skriva om , det få bli en annan gång. Tack för nu. Ni får ha en trevlig allahjärtansdag därute, jag bryr mig inte längre om sådana dagar, För mig är det samma skit alla dagar iallafall.